Ibland vill jag ge upp... lägga mig på marken och skrika som en 2 åring, bara dö, stanna där jag är och inte ta ett enda steg till. Det enda som driver mig då är morgondagen, en ny början.
total ☮ och ♥ är svår att nå, med andra ord; det går inte. Det kommer alltid finnas någon galning där ute som bara "får för sig" att skjuta någon eller något. 
Men jag försöker endå, kämpar, stannar aldrig upp, fortsätter gå, håller inne tårarna för jag är inte två år, jag är tretton år och då får man inte lägga sig ner på marken och skrika för då är man en stor flicka.
Sålänge man försöker har man en chans.
Men vad kan man göra när man är 13 och bor i avlägsna sverige?

Allt man kan göra är att vänta, på det som aldrig kommer.